Djup suck. Lite så känns varje dag för tillfället. Jag vet inte om det beror på höstmörkret, höstflunssan, dålig sömn, dålig motivation för att skriva kandidatexamens avhandling, den trötta känslan av att pendla nästan varje vecka, känslan att man vill lämna Åbo för att man har gjort allt man vill i staden utan att fått sitt betyg och det ännu tar sin stund, känslan att man bara jobbar hela tiden utan att riktigt se slutmålet eller bara förlusten av att man inte är tillräckligt bra för någon arbetsposition som man hellre skulle göra än att studera.
Jag har funderat lite på finska högskoleupplägget på sista tiden och tycker att vi har ett problem med det. I framtiden skulle jag vilja ha en ledande position i någon form av organisation, men jag vet att man inte kan börja där utan att man behöver arbeta upp sig. Men ofta för att få den där ledande positionen så behöver man vara behörig och ofta ha ett magistersbetyg. Men hur kan ett magistersbetyg visa att man är bra på arbetet som man ska göra? Med magisterpappren visar man mera att man är bra på att skriva och forska, närmare sagt en ca 70s avhandling. Med en universitetskandidatexamen har jag förstått att man inte kommer allt för långt i arbetslivet i Finland, medan igen i Sverige och USA slutar många på kandidatnivå. Sen igen ifall man har gått på yrkeshögskola så räcker ofta de pappren bra för då har man ändå gått skolan färdigt. Jag tycker att Finland borde satsa på att universitetskandidatpapper skulle vara mera värt i arbetslivet. Då kunde flera sluta studera tidigare och komma ut i arbetslivet. I Finland behöver vi flera arbetare än vi behöver flera magistrar.
P.s. För att inte vara ett allt för negativt inlägg ska jag ge mitt bästa tips om man är på dåligt humör. Se på Ellen Degeneres show! Hon är bara så asgrym, och det är så glädjande att se då hon t.ex. skämtar med skådespelare eller ger donationer till människor som har förtjänat det.