"Here I am waiting, I'll have to leave soon,
why am I holdin' on
We knew this day would come,
we knew it all along,
How did it come so fast?"
Den sången har jag inte lyssnat på på ett halft år, för varje gång jag lyssnade på den fick orden, melodin och minnena mig att gråta. Nu laddade jag ner den till min Spotify lista och lyssnade på den, den är så vacker. Men fortfarande ett halft år senare får sången mig att tåras. Jag har aldrig varit en person som gråter lätt men på något sätt var mitt utbytesår så känslofullt att det har fått mig att jag kan börja gråta mycket lättare, vilket inte är något fel men jag gillar inte att gråta när folk ser på. För då frågar människor "vad är det" och man måste svara med tunga, svåra förklarningar som egentligen dom flesta inte förstår. De senaste veckorna har jag haft mera saknad än vanligt för Florida, jag vet inte riktigt varför, kanske för att jag har tänkt mycket på det? Idag såg jag på gamla videon från mitt år, jag såg så glad och lycklig ut överallt, jag vill bli den glada flickan igen! Men ofta är det svårt i den tråkiga vardagen. Jag ångrar ingenting av vad jag har gjort men jag önskar vissa saker skulle ha gått annorlunda när jag kom hem, jag önskar att jag skulle vara lyckligare. Visst finns det hopp och goda stunder men ofta täcker vardagens mörker den glädjen, vilket gör livet tungt. Det är så många personer som jag saknar, är det rättvist att jag måste sakna så många människor? Jag vet inte vad jag skall skriva, jag vet inte vad jag vill, jag vet bara hur jag vill känna mig, inte så här.
Jag minns alltid känslan när jag gick på Golden Gate bron i regnet, jag smilade och tänkte på hur lycklig jag är och sen hoppade jag högt av glädje över att jag var i San Fransisco.
.JPG)
<3
you'll be forever in my heart
you changed my life
P.s Glad självständighetsdag Finland! God Bless Finland ja Suomen sisu
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar